Logosmappen.net

Bibeln och kyrkans tro i dag
Finska kyrkans forskningscentral har givit ut en ”synodalavhandling 2004” som heter ”Bibelnoch kyrkans tro i dag”, red. Maarit Hytönen, Tammerfors 2004 (249 sid.). Denna avhandlinginnehåller tolv uppsatser av teologer inom ”den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland”,nästan alla samtidigt pastorer. Uppsatserna berör frågor som: vad menas med”bibeltrogenhet”, ”Skriften allena-principen”, Kristus allena, rättfärdiggörelsen, kärlekens lag,global etik, hur ser bibelforskningen ut idag, hur läste Luther Bibeln, hur förhåller sig Bibelntill nutida etiska frågor som homosexualitet och relationen man-kvinna etc? Det måste sägas vara synnerligen vällovligt att ägna en synodalavhandling åt förhållandetmellan kyrkans tro och Bibeln. Är förkunnelsen idag bibelenlig? Förkunnas rättfärdiggörelsengenom Kristus bibelenligt och förkunnas Guds lag, den kristna etiken, bibelenligt? Eftersomden evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (liksom många andra kyrkor) har blivit mer ochmer pluralistisk, dvs tillåter inom sig olika förhållningssätt till Bibeln och därmed olikatrosuppfattningar, är man spänd på hur frågor som dessa blir besvarade.
Sammanfattningsvis kan sägas att författarna till denna synodalavhandling uppvisar en ganskastor samsyn när det gäller bibelsyn och kyrkans tro idag, samtidigt som artiklarna ocksåinnehåller olikheter och motsägelser. Här kan givetvis inte allt som behandlas isynodalavhandlingen kommenteras. Jag får begränsa mig till några saker.
Bibeln, den lutherska bekännelsen och prästlöftenaSynodalavhandlingen klargör inledningsvis att den evangelisk-lutherska kyrkan i Finlandenligt sin kyrkoordning ska grunda sin tro och förkunnelse på ”Guds heliga ord, det Gamlaoch Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter” och på den lutherska kyrkansbekännelseskrifter, eftersom de innehåller vad Bibeln lär, dvs är prövade och bedömda somalltigenom bibelenliga. ”All lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord”(kyrkoordningen, § 1).
Likväl innehåller flera av artiklarna i synodalavhandlingen avsteg från och polemik motBibeln och vad Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna lär. Prövningsnormen Bibelnsägs vara delvis otillförlitlig (Maarit Hytönen, bokens redaktör och pastor, s 8, och KaiPeltonen, docent och pastor, s 15, 26). Bibeln sägs också innehålla ”synsätt och tolkningarsom förkväver livet. Detta gäller till exempel frågan om människans förhållande till sinomgivning, den övriga skapelsen” (Pauliina Kainulainen, teol.lic. och pastor, s 203). Bibelns”herraväldestänkande” sägs vara ”som ett ogräsfrö”. Det gäller därför att ur Bibeln välja ut”sådant som förverkligar kärlek och rättvisa” (Kainulainen, s 204, 205). Bl a dessa exempelvittnar om ett annat förhållningssätt till Bibeln än det som kyrkoordningen (§ 1) föreskriversom den evangelisk-lutherska kyrkans grundövertygelse.
När det gäller de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieboken) föreligger kritik motKonkordieformeln i beskrivningen av den lutherska rättfärdiggörelseläran (TuomoMannermaa, professor och pastor, s 132ff, och Simo Peura, docent och biskop, s 149f). EnligtKonkordieboken, Konkordieformeln art III, är det oerhört viktigt att skilja mellanrättfärdiggörelsen och helgelsen för att bevara evangeliet rent och klart. Men Mannermaa ochPeura kritiserar Konkordieformeln på denna punkt. Därför är det logiskt att Peura (s 154)anknyter till ett dokument som i strid med Konkordieformeln blandar sammanrättfärdiggörelsen och helgelsen, nämligen den ”Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran”. Den kallas så eftersom den undertecknades gemensamt av Lutherskavärldsförbundet och den romersk-katolska kyrkan i oktober 1999.
Synodalavhandlingen innehåller också kritik av Konkordieformelns undervisning om lagenstredje bruk (Antti Raunio, professor och pastor, s 163ff), fastän varje pastor i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland enligt kyrkoordningen ska bekänna att det som Konkordieboken lärär den bibliska läran. ”Den som blir präst lovar i samband med prästvigningen att hålla sig tillGuds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse samt attinte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som striderdäremot”, skriver Kai Peltonen (s 15). Ändå förkunnas och utsprids också iSynodalavhandlingen tankar som strider mot vad Bibeln och Konkordieboken lär och Bibelnunderkänns som en tillförlitlig norm som avgör vad som ska förkunnas i kyrkan. Hur kandenna dubbelhet försvaras? Den historisk-kritiska bibelforskningenNågra svar på denna fråga kan utläsas ur Peltonens artikel ”Bibeln, bibeltrogenhet ochprästen?” (s 15ff). Genom den historisk-kritiska bibelforskningen vid universiteten ”vetprästerna”, skriver Peltonen, ”att allt som sägs i Bibeln inte håller streck” (s 15). Peltonenskriver ”vet”! Enligt den s k vetenskapliga forskningen kan man nämligen inte räkna medBibelns Gud som en historisk faktor bakom Bibelns tillkomst. Man kan inte räkna med hansenastående agerande vid skapelsen, i Israels historia under gamla förbundets tid och i gamlaförbundets enastående fullbordan, då den utlovade, unike gudamänniskan Kristus kommeroch utför ett helt enastående och övernaturligt frälsningsverk. Enligt den s k vetenskapligaeller historisk-kritiska bibelforskningen finns det ingen plats för det unika och enastående, förGud och hans underverk som en historisk verklighet. Enligt den måste Bibeln betraktas som”en bok bland andra böcker” och därmed måste självklart mycket i Bibeln avvisas somohistoriskt. Inte underligt då att prästerna får problem med Bibeln och sitt prästlöfte.
Det är emellertid glädjande att Jukka Keskitalo, teol dr och prästassessor, genomskådat ”denhistorisk-kritiska forskningens upplysningsbaserade förförståelse” (s 81). Han hänvisar bl atill Lesslie Newbigin, som ”har visat att trots att den historisk-kritiska metoden betonar sinbindning vid historiska fakta företräder den på intet sätt neutralitet eller objektivitet”. Denhistorisk-kritiske bibelforskaren ”närmar sig texten utgående från antaganden som godtagitsav den moderna vetenskapliga världen. Trots att det historisk-kritiska forskningsprogrammethar stämplats som vetenskapligt är det inte neutralt utan ett konsekvent resultat av de valdaanalysmetoderna” (s 77). Man ”arbetar utifrån vissa förhandsantaganden” (s 79).
”Enligt Newbigin har övergången till historisk-kritisk forskning inte inneburit en övergång tillobjektiv tolkning utan en övergång från ett konfessionellt perspektiv till en annankonfessionell syn och från en trosbekännelse till en annan trosbekännelse” (s 78). Den som isin bibelforskning tror på Bibelns uppgifter om Gud och hans övernaturliga uppenbarelse iord och gärningar, är inte mer dogmatisk i sin utgångspunkt än den som utgår ifrån att Gudinte finns eller inte kan gripa in i historien så som Bibeln berättar. Ernst Troeltsch s kanalogiprincip, nämligen att bara det som vi ser händer idag kan ha hänt under den bibliskauppenbarelsens tid, är ingen neutral utgångspunkt.
Luthers bibelsynDet är också glädjande att Sammeli Juntunen, docent och pastor, genomskådat dennyprotestantiska förvrängningen av Luthers bibelsyn. I och med upplysningen och denhistorisk-kritiska exegetiken, då mycket i Bibeln inte längre kunde accepteras, började man använda Luthers ord om ”det som driver Kristus” som ett urvalskriterium för vad som varnormativt Guds ord. Endast det som upplevdes som ”ett djupgående personligt tilltal”, ett inrenådestilltal, inte Bibelns sakinnehåll, blev enligt den nyprotestantiska modellen det normativagudsordet, som realiseras i olika form för varje individ. ”Rent Guds ord är något som varjeindivid får uppleva inom sig: det som för till förlåtelsens källa” (s 36).
”För Luther är hela Skriften den helige Andes bok (WA 54, 35:1-3, 39:12-14)” (Juntunen, s34). Hela Skriften är Guds normativa undervisning. ”För Luther var inte den enda grunden förBibelns överlägsna auktoritet att den driver Kristus. Enligt Luther var Bibeln Guds ord ocksådärför att den har skrivits av personer som fått inspiration av den helige Ande” (s 33).
Enligt Luther tolkar Bibeln sig själv och öppnar sig, när man ser att Bibelns kärna och stjärnaär Kristus och den ogudaktiges rättfärdiggörelse genom tron på honom. ”Skriften tolkar sigsjälv och mot den skall alla människors alla påståenden prövas; den är en prövosten somdömer och upplyser, så som det står skrivet i Psalm 119” (WA 7, 97:19ff) (s 32f).
I anslutning till Newbigin framhåller Keskitalo med rätta att bibeltolkningar utifrån”förhandsantaganden” som Bibeln själv uttryckligen ifrågasätter inte kan göra bibeltexternarättvisa. Man bör leva ”inne i texten” och använda sig av ”den tolkningshorisont som Bibelntillhandahåller. På så sätt får uttolkaren nya glasögon utgående från Bibeln själv och desstänkesätt” (s 84).
Missförstånd och en kristendom på avvägarProblemet med den historisk-kritiska bibelforskningens förhandsantaganden och feltolkningenav Luthers bibelsyn och hans uttryck ”det som driver Kristus” tycks flera avsynodalavhandlingens författare inte vara medvetna om. Bibelkritiska tolkningar som ärberoende av för Bibeln oacceptabla förhandsantaganden förs vidare som ovedersägligasanningar (mera därom nedan) och ovan nämnda feltolkningar av Luthers bibelsyn utnyttjassom försvar för ett kritiskt och gallrande förhållningssätt till Bibeln.
Timo Veijola, professor och pastor, försvarar ”moralisk kritik mot sådana ställen i kanon(t.ex. Josuas bok) som inte är förenliga med Jesu undervisning och anda” (s 70). Som stöd fördenna bibelkritik använder Veijola just den nyprotestantiska feltolkningen av Luthers uttryck”det som driver Kristus”. Också Pauliina Kainunen missbrukar ”det som driver Kristus” somett urvalskriterium (s 205). I stället för att utgå ifrån vad Bibeln lär vill hon grunda sinaställningstaganden på sådant som hon tycker ”förverkligar kärlek och rättvisa också i vårtförhållande till kommande generationer” (s 205). Hon talar om att följa Jesus och hans Andeoch tänker då på livsstil och värderingar (s 211). Hon ”försöker träffa egna avgöranden isamma Ande” (s 202). ”I ljuset av det vi i dag vet om homosexualitet är det förenligt medJesu anda att gå in för att försvara de homosexuellas rätt till ett fullödigt, människovärdigt liv”(s 208). ”De kristna har rätt att lägga bort något av den månghundraåriga barlasten avtrostolkningar och söka andra, holistiskare grunder för sin teologi” (s 208). ”Anden ärnärvarande när medlemmarna i gemenskapen lyssnar till andra, i synnerhet till dem som hardet svårt i vårt samhälle” (s 202). ”Det gäller att lita på att den heliga Anden leder sin kyrkatill sanningen” (s 202).
Ovanstående citat visar hur långt man kan komma från kristen tro, när man överger Bibelnsom högsta norm, regel och rättesnöre. Den ande och kärlek som hänvisas till är frikoppladfrån Bibelns undervisning och i stället kopplad till vad olika människor tycker främjar livetoch kärleken. ”Kyrkans trosmedvetande har alltid utvecklats i växelverkan med det omgivande samhället”, skriver Kainulainen (s 202). Hon förespråkar för 2000-talet en s kkontextuell bibeltolkning som ”bör tydligt inrikta sig på att sanera förhållandet mellanmänniskan och jorden”. I denna förändringsprocess ”lönar det sig att lyssna även till annanvisdom än den kristna traditionens, till exempel urfolkens gamla visdom” (s 206). Jag frågarmig om inte kanaaneernas baalskult just hade den syn på människan och jorden somKainulainen förespråkar.
Också Tage Kurtén, professor, argumenterar mot en tidlös morallära. Avgörande för vad somär rätt eller fel moral avgörs enligt Kurtén inte av någon objektiv måttstock utan av om våragärningar är ”färgade av kärlekens blick och perspektiv” eller inte. ”Det här innebär att ingenutifrån kan slå fast hur en annan människa konkret skall leva” (s 192). Det blir alltså upp tillvar och en att avgöra vad som är rätt utifrån vad som känns kärleksfullt och rätt. Att säga nejtill kyrklig välsignelse för homosexuella par som lever i partnerskap betyder, enligt Kurtén,att man menar sig kunna se in i andra människors inre liv och avgöra om deras karaktärsdragär kärleksfulla eller inte (s 195). Därför finner han det oförenligt med kärleken att ställa signegativ till kyrklig välsignelse över homosexuella par. Här är måttstocken inte Gud, den sannaoch eviga kärleken, utan människors subjektiva och obeständiga kärlek som profetenbeskriver så här: ”Er kärlek är som morgondis, lik daggen som tidigt försvinner” (Hos 6:4).
Guds undervisning om homosexualitet och man-kvinnaFlera uppsatser i Synodalavhandlingen berör ämnet homosexualitet och relationen man-kvinna. Många präster vill inte bli anklagade för att ”leva på fel århundrade” genom attåberopa Bibeln i dessa ämnen, skriver Peltonen (s 20). Dagens människor har ju i storutsträckning frigjort sig från Bibeln som de betraktar som ”en uråldrig bok”, inte som Gudsord utan som en samling tidsbundna, mänskliga synsätt, ”en historisk och kulturell relik” (s29).
När förtroendet för Bibeln sviktar också inom kyrkan, sker lätt en anpassning till de tankarsom dominerar dagens samhälle, och kyrkan förvärldsligas. En relativisering av ”principenSkriften allena” är oundgänglig, menar Peltonen (s 27). Bibelns undervisning försöker mankomma ifrån genom att hävda att den är kulturellt betingad och en följd av en förlegad”samhällsstruktur”. Genom knepet att använda ”Kristuscentreringen” som ”en kritisk principmed hjälp av vilken materialet i Bibeln kan prioriteras och ordnas enligt dess grad avbindande karaktär”, (Peltonen, s 26), kan man sortera bort det i Bibeln som den s k modernamänniskan kallar för ”trångsynt moralisering”. ”Bibelns skarpt negativa uttalanden omhomosexuellt beteende” (s 27) vägrar man acceptera som Guds bindande undervisning.
Detsamma gäller Bibelns undervisning om människans ansvar för jorden och att hon ska rådaöver djuren, likaså att relationen man-kvinna innefattar en kompletterande rollfördelning somen Guds goda skapelseordning.
Man anser sig ha giltiga skäl att sätta sig över Bibelns undervisning om t ex homosexualitetoch relationen man-kvinna. I stället blir utgångspunkten när det gäller dessa moralfrågor ”attleva sig in i en annan människas situation och hennes faktiska behov. På så vis kan manförsöka klarlägga vad som är gott för henne i hennes livssituation” (Antti Raunio, professoroch pastor, s 175). Tydligare än så kan inte Gud och Bibeln sättas ur spel i en kyrka somenligt sin konstitution har Bibeln som högsta norm, regel och rättesnöre. Pastorn ska intefråga Gud, dvs Guds ord, när det gäller vad som är rätt och fel, utan i stället den i synd fallnamänniskan och rätta sig efter hennes tankar och behov. Hur man kan få detta att harmonieramed följande är för mig en gåta: ”Den som blir präst lovar i samband med prästvigningen atthålla sig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse samt att inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla lärorsom strider däremot” (Peltonen, s 15).
Bibeln och historisk bibelforskningDet Bibeln berättar är historiskt förankrat. Guds enastående gärningar har enligt Bibelnverkligen ägt rum i historien. Det är av helt avgörande betydelse enligt profeterna ochapostlarna att Israels historia och dess uppfyllelse enligt Nya testamentet är verklig historia,en uppenbarelsehistoria av Gud, hans heliga ord och gärningar. Denna frälsningshistoria harGud själv låtit dokumentera genom sina utvalda vittnen, GTs profeter och NTs apostlar. Derasberättelser är inte egna tankegångar och påhitt, utan vad Gud den helige Ande hjälpt dem attregistrera genom gudomlig inspiration. Detta betonar bibeltexterna gång på gång och historiskbibelforskning har därför mycket att studera.
Men som också synodalavhandlingen uppmärksammat ägnar sig inte den vetenskapligabibelforskningen uteslutande åt ett sakligt studium av den bibliska historien för att samla såmycket kunskap som möjligt om Bibelns språkbruk och den tid då de bibliska händelsernautspelar sig. Den har lagt sig till med en historisk-kritisk metod som utgår ifrån enupplysningsbaserad förförståelse som vi beskrivit ovan. Följden har blivit att vetenskapenförsöker göra en rekonstruktion av vad som hänt som inte behöver innefatta några under.
Flera av författarna i synodalavhandling ansluter sig till sådana rekonstruktioner, fastän debygger på en trosutgångspunkt som de inte borde kunna dela, nämligen att Gud och hansövernaturliga ingripande i historien bara är mänskliga tankefoster.
Eftersom Bibelns böcker måste ha tillkommit som all annan mänsklig litteratur, måste Bibelninnehålla motstridiga människotankar, återspegla vad människor trott i olika tider ochsammanhang. Bibeln kan sålunda omöjligen vara en enhet och innehålla en enhetlig lära omGud och människan. Peltonen talar om ”de inre motstridigheterna i Bibeln” (s 26) som ensjälvklarhet utan att ange några bevis för denna ståndpunkt. Juntunen fastslår på samma sättatt tankar som uppkommit under olika tider inte kan användas ”som ett enda enhetligtsanningssystem” (s 40). Och givetvis kan inte Messiasprofetiorna i GT vara verkligaprofetior, om ingen Gud finns med i bilden som i förväg har låtit profeterna se vad som skaske. ”Löftet om Abrahams säd” t ex kan inte innebära att Kristus förutses redan i FörstaMosebok och Jesaja 53 handlar inte ursprungligen om Messias utan om ”ett kollektiv, Israelsfolk, som tvångsemigrerat” (Juntunen, s 43).
Det är tragiskt att kyrkans män går på dessa allt annat än neutrala tolkningar sombibelvetenskapliga ”rön”. De är ju en följd av bestämda förhandsantaganden. För enutförligare belysning av den upplysningsbaserade förförståelsens effekt på Bibelnsöversättning och tolkningen av profetiorna i GT, se min bok ”Guds Ord och bibelkritiken – engranskning av teologin bakom Bibel 2000” (XP Media 2004).
När Bibelns beskrivningar av vad som har hänt genom Guds övernaturliga ingripandebetvivlas pga analogiprincipen, dvs att endast sådant är historiskt möjligt som vi ser hända ihistorien idag, sägs det ibland så här och även i synodalavhandlingen: Bibeln har en”dynamisk sanningssyn”. ”Det enda sanningskriteriet är inte att en händelse ’verkligen ägtrum’ i historien” (Kainulainen, s 213). Men detta är ett förrädiskt och falskt påstående. EnligtBibeln är det helt avgörande att frälsningshistorien inte är en myt eller slugt uttänkta fablerutan att den verkligen ägt rum, och det inför många vittnen. Den underbara räddningen ut urEgypten vore helt meningslös, om den inte vore verklig historia, likaså t ex händelserna vidSinai berg eller Jerusalems mirakulösa räddning undan Sanheribs invasion 701 f Kr. Helt avgörande är också att Jesus verkligen föddes av en jungfru i Betlehem och att han pinadesunder Pontius Pilatus, korsfästes, begravdes och uppstod igen på den tredje dagen. Om detsom berättas om Kristus inte verkligen ägt rum i historien, är vår tro meningslös och vi ärännu kvar i våra synder (jfr 1 Kor 15:17).
Låt mig till sist nämna att också sådana s k vetenskapliga rön som inte styrts av enrationalistisk förförståelse kan ibland vara feltolkningar. I många s k handböcker har det längehävdats att den gammaltestamentliga kanon fastslogs vid en synod i Jamnia år 90 e Kr och attden grekiska översättningen Septuaginta överordnades den hebreiska grundtexten av de förstakristna. Det gläder mig att Veijola tar itu med dessa faktafel som så länge lärts ut somsanningar. Veijola framhåller med rätta ”att synoden i Jamnia aldrig ägde rum” och att derabbiner som flydde till Jamnia efter Jerusalems förstöring år 70 e Kr ”inte på något sätt’fastslog’ kanon” (s 55). Han kunde ha tillagt: Guds ord blir inte Guds ord genom mänskligabeslut.
SammanfattningFlera av uppsatserna i ”Synodalavhandling 2004” innehåller värdefull information om”Bibeln och kyrkans tro i dag”. Jag har kunnat glädja mig åt några nyttiga iakttagelser ochkorrigeringar av vanliga missuppfattningar. Men det positiva i denna synodalavhandlingförbleknar genom en rad grova avsteg från biblisk och luthersk tro. Påståendet i förordet attdenna synodalavhandling ”värnar om kyrkan och Bibeln” (s 7) blir ganska obegripligt motbakgrund av hur Bibeln behandlas och ogenerat frångås som den avgörande normen för trooch liv. Enligt förordet avgör den lutherska kyrkan lärofrågor ”utgående från innehållet iBibeln”. Ändå försvaras under den fromma täckmanteln ”Kristuscentrering” individens egnasubjektiva avgöranden av vad som är rätt tro och liv. Att sedan den i synd fallna människanbetraktar som kärleksfullt och rätt det som Gud tydligt i sitt ord förklarar som synd leder intetill besinning. I stället hävdas att ”ingen utifrån kan slå fast hur en annan människa konkretskall leva”, ingen auktoritet utanför och ovanför människan. Är detta att värna om Gud ochhans ord som högsta norm, regel och rättesnöre? Synodalavhandlingen, som riktar sig speciellt till präster, lämpar sig enligt förordet”antagligen också för andra församlingsanställda och lekmän som är intresserade av kyrkansbibelsyn och bibelforskning” (s 7). Gör den det?

Source: http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/bibellit/se/bibeln_kyrkanstro.pdf